Dags för obligationsfonder?

Fondbolagens förening rapporterar att inflödet – skillnaden mellan insättningar och uttag – i fonder uppgick till 26 miljarder kronor i april, det största nettoinflödet exklusive premiepensionsinsättningar någonsin. Störst, 13.5 miljarder kronor var inflödet till obligationsfonder och företagsobligationsfonder, också kallade långa räntefonder. Argumenten för att lägga pengar i räntefonder brukar vara att man är orolig för en kommande börsnedgång och/eller att man behöver pengarna inom kortare tid än ”lång sikt”. Att välja just obligationsfonder kanske är mer en effekt av rådgivares/säljares rekommendation snarare än en egen välgrundad åsikt.

Jag sympatiserar med tanken att skydda sitt kapital, men på aktiemarknaden finns ett gammalt ordspråk som lyder ”let your profits run”: låt dina vinster växa. Det innebär att man inte ska ha för bråttom att ta hem vinster utan vara beredd på att offra en del av dem till förmån för att vara med om fortsatta uppgångar. Man behöver inte sälja bara för att börsen når nytt all-time high, lika lite som man ska sitta kvar under en nedgång. Onsdagsfondens trendindikator pekar fortfarande uppåt och innehaven på aktiemarknaden ligger kvar. Först när trenden förefaller ha brutits eller slagit om till negativ är det dags att lämna aktiemarknaden. Varför inte välja en lång räntefond, som en obligationsfond då?

Första delen av svaret är för att jag inte har koll på hur obligationspriserna utvecklas. Här har vi inte aktiebörsernas smältdegel av aktörer av alla storlekar som bidrar med mänskliga drag som girighet, rädsla och flockbeteende. Priserna på räntepapper styrs huvudsakligen av parametrar som valutakurser, inflation och konjunktur, och min erfarenhet är att det är svårare att identifiera trender. Tajmar man köpet av en obligationsfond med lite oflyt kan man faktiskt få se kapitalet minska, eftersom långa räntefonder går ned när  räntan stiger, vilket Olle Qvarnström på Snaljapen.se beskrivit väl. Jag ger mig inte på att bedöma om räntorna generellt är på väg uppåt, men att vi idag har historiskt låga räntor är ett ovedersägligt faktum, vilket gör att obligationsfonder har begränsad positiv potential. Företagsobligationsfonder lockar med högre avkastningar, men här tar man företagsspecifika risker och är med och lånar ut pengar till företag som kan hamna i finansiella svårigheter på ett annat sätt än de flesta stater. Givetvis ska man inte dramatisera dessa risker, men företagsobligationsfonder som visar hög avkastning har också lagt sig högre på riskskalan, och jag ser ingen anledning att lägga det kapital jag tillfälligt vill skydda i sådana fonder. Det är inte så länge sedan härdsmältan var nära år 2008, och då var det inte alla obligationsfonder som erbjöd ett bra skydd.

Tack till http://www.publicbanking.se

Den andra delen av svaret är för att jag tror stenhårt på principen om äkta aktiv förvaltning, det vill säga att ligga 100% i aktiemarknad när börstrenden är positiv och helt utanför när den är negativ. Så styr jag risken och jag behöver ingen diversifiering med räntepapper av olika slag. Om min trendindikator säger att det är dags att kliva av aktiemarknaden vill jag inte hamna i ett läge där jag frestas välja det bästa ”parkeringsalternativet” och det kanske visar sig att jag valde fel, räntorna steg och obligationsvärdet sjönk. Istället väljer jag fondalternativet till ett sparkonto: den korta räntefonden. Då har jag dessutom full frihet att snabbt kliva in i aktiemarknaden när trenden åter blir positiv, utan att behöva vara rädd för att kapitalet har minskat.

I en äkta aktiv förvaltning ska man förstås också kunna utnyttja börsnedgångar på annat sätt än genom att ligga likvid. Genom att blanka, sälja terminer eller utfärda köpoptioner kan man uppnå god avkastning även när aktiepriserna går ned. I fondsparande finns sällan annan möjlighet än att välja räntefond. Undantag som XACT Bear finns, men den har också sina sidor.