Hur man inte minskar sin risk med diversifiering

Många gånger läser man råd om att sprida sina risker när det gäller finansiella placeringar. Ofta uppmuntras man att välja någon ”stabil” globalfond, i kombination med ett par regions- eller branschfonder och någon riktig högriskfond som krydda. Genom att placera i olika marknader ska man i teorin minska risken för kraftiga värdeminskningar när börsen går ned. Utgångspunkten för denna tanke sägs ofta vara Nobelpristagaren i ekonomi Harry Markowitz och hans bok Portfolio Selection, där han beskriver målsättningen med att bygga en portfölj av placeringar som att hitta en kombination som maximerar avkastningen för en given risknivå, eller minimerar risken vid en given avkastning. Detta är de mytomspunna effektiva portföljerna.

harry_markowitz

 

Markowitz teorier bygger, som alla ekonomiska teorier, på en hel del antaganden, till exempel att alla placerare är riskaversiva, det vill säga vill motvilliga att ta risker. Motsatsen till riskaversion är spelglädje, och placerare med sådan attityd kan alltså inte existera om teorier som effektiva portföljer ska fungera. Nu ska jag inte snöa in på värdering av ekonomiska modellers giltighet i verkligheten, utan titta lite närmare på hur en metod som utvecklats utifrån Markowitz teorier fungerar, nämligen diversifiering.

Diversifiering sägs vara ett utmärkt sätt att minska risken och även i vissa fall kunna höja avkastningen i portföljen. Fondbolagen pratar ofta om att välja olika aktiefonder som ett sätt att diversifiera, medan Aktiespararna och andra aktiefokuserade experter framhåller hur viktigt det är att ha ett bra urval av branscher i portföljen: man ska inte lägga alla ägg i samma korg.

????????????????

Problemet med denna typ av diversifiering är att den inte är äkta, utan ger en falsk bild av trygghet. Om börsen går ned går aktier ned samfällt, om än att vissa aktier går ned mindre än andra. Det kapital man har placerat i aktier eller aktiefonder kommer i snitt att gå ned lika mycket som marknaden. För en del har man turen att få se en mindre nedgång, andra har valt aktier eller fonder som går ned mer än marknaden. Oavsett så kommer sparkapitalet att få en rejäl känga i tider av nedgång även om man ”spritt sina risker” som det så vackert brukar heta. Aktier är ett och samma tillgångsslag.

En äkta diversifiering uppnår man genom att placera i olika marknader eller tillgångsslag, som har så låg koppling till varandra som möjligt. Med andra ord ska värdeutvecklingen i de enskilda placeringarna i portföljen förhålla sig till varandra så att upp- och nedgångar jämnar ut varandra. Man brukar prata om korrelation som kan ligga mellan +1 och -1. Om två placeringar har korrelationen +1 utvecklas de identiskt. Har de korrelationen -1 utvecklas de helt motsatt varandra. Om man kunde hitta placeringar som genomgående hade -1 i korrelation skulle man kunna bygga en helt riskfri portfölj. Tyvärr fungerar det inte i praktiken då korrelationen mellan placeringar varierar och rör sig mellan extremvärdena.

korrelation

Diversifiering kan ändå vara ett effektivt sätt att skydda sina placeringar genom att minska avkastningens svängningar, men då gäller det att bygga en portfölj med så låg korrelation som möjligt. Att diversifiera inom en och samma marknad, som aktier, ger inget skydd i det avseendet. Även marknader/tillgångsslag som förefaller vara frikopplade från varandra uppvisar hög korrelation — alltså utvecklas på samma sätt — under perioder, särskilt i samband med dramatiska börsnedgångar som 2008. De finansiella marknaderna är extremt globala och handlas av alla världens aktörer. Kapitalet är enormt lättrörligt och de flesta tillgångsslagen uppvisar återkommande starka kopplingar till varandra. I en sådan miljö är det svårt att åstadkomma äkta diversifiering, men det är i vart fall mer effektivt som medel att sprida sin risk än att satsa på en portfölj byggd av ett urval aktier och en viss procent ränteplaceringar.

För en trendföljande placeringsstrategi innebär diversifiering att man siktar på olika marknader för att kunna utnyttja fler trender. Inte heller trendföljaren satsar på många aktier samtidigt, eftersom de går upp och ned så samfällt. Istället placerar man i aktieindex, investmentbolag eller en liten korg av aktier. En känd trendföljare som Andreas Clenow går så långt som att säga att trendföljning faktiskt inte fungerar på aktier.

Trendföljaren söker marknader som har så låg korrelation eller koppling till varandra som möjligt för att inte stå med en portfölj vars värdeutveckling varierar kraftigt i takt med att marknaderna går upp och ned. Dessutom är riskhanteringen helt central, och då pratar vi inte om den teoretiska risken om hur mycket avkastningen fluktuerar, utan om vad vi riskerar att förlora i reda pengar. Varje trendföljande placering har en maximal förlust som tolereras från början och genom att beräkna den i relation till det totala kapitalet håller man portföljens risk under god kontroll. Till exempel kan man ange att en enskild placering inte får innebära att man förlorar mer än 0.20% av portföljkapitalet. Skulle man då ha fem placeringar som rör sig på likartat sätt och alltså har en hög korrelation skulle risken bli 1.0%, vilket är ohållbart.

4 thoughts on “Hur man inte minskar sin risk med diversifiering

    • Hej fredrikpersson91,

      Nej, i dagsläget handlar jag endast ett aktieindex, OMXS30. Jag har tidigare handlat på flera aktieindex i min PPM-portfölj, men valde att koncentrera mig på Stockholms-börsen, också för att slippa valutaeffekter. Jag kommer framöver att dra igång en portfölj med olika marknader, som aktier, råvaror, valutor och räntor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s