En spade är är en spade, även när det gäller risk

Läsaren Markus uppmärksammade mig på en artikel i DN som jag missat, där Peter Malmqvist menar att ”vanliga svenskar tar alldeles för stora risker i sitt pensionssparande och att man kan förlora 50-60% av sitt pensionskapital om man går i pension i samband med en börskrasch.

Tack vare fondförsäkringar, tjänstepensioner och  PPM placerar vi idag en mycket stor andel av vårt pensionskapital i aktiefonder. Det innebär att vi utsätter oss maximalt för börsens upp- och nedgångar om vi inte aktivt förvaltar vårt kapital. Det finns ju en ”sanning” som säger att aktier på sikt alltid går upp, och att aktier historiskt avkastat bäst mätt på lång sikt. Problemet är att det spelar liten roll för den som satt med Svarte Petter i form av exponering mot aktier i samband med ett planerat uttag. Och att aktier ger god avkastning har av och till krävt mycket lång tid.

Jag sympatiserar med Malmqvists förslag om att lyfta fram riskerna i sparandet mycket tydligare. Hans kritik av dagens marknadsföring, med finansintelligentians floskler och akademiska mått på risk, är helt relevant. Malmvists förslag om att visa konkret vad den största årliga förlusten för en sparprodukt varit under de senaste 10 åren låter också klart intressant. Risk handlar om kapitalförlust när det gäller placeringar, ingenting annat.

Men sedan går Malmqvist in i grumliga vatten och tänker sig en tvångsreglering av hur stor andel av pensionskapitalet som ska kunna exponeras mot aktier.

Utbildning och information räcker dock inte. Pensionsspararna måste även utrustas med en tvångströja ju närmare pensionsdatum de kommer. En nybliven pensionär skall inte kunna ha allt bundet pensionskapital placerat i aktierelaterade produkter. De senaste fyrtio åren har vi nämligen drabbats av nio börskrascher, varav de två senaste varit de kraftigaste. Det vore naivt att tro att detta inte kommer att upprepas.

Den svåra frågan är vilken risknivå som kan accepteras. Svaret är att ingen vet, trots mycket forskning. Min egen bedömning är att vi generellt tål cirka 15–20 procents kursfall i vårt långsiktiga sparande (pengar vi inte behöver de närmaste tre åren) utan att gripas av panik. Med ett värsta börsfall, enligt ovan, på 50–60 procent skulle det innebära att högst en tredjedel av pensionskapitalet bör vara investerat i aktierelaterade produkter på pensionsdagen. Nedtrappningen till denna nivå bör uppskattningsvis starta tio år före pensioneringen.

Risk ska hanteras med kontroll och aktiv förvaltning. Att trappa ned eller helt byta från aktieexponering till säkrare tillgångar är fortfarande bara en chanstagning. Vad säger att man vid nedtrappningen/skiftningen inte varit med om en börsnedgång, som kanske skulle ha hämtats hem på ett eller två år? Istället skulle man då få en kännbar värdeminskning och sedan kompensera det med en avkastning som ligger betydligt lägre än vad aktier ger under goda börstider. Att dessutom införa någon form av obligatorisk begränsning av privata pensionssparanden förefaller som något hämtat ur en socialistisk stat på 50-talet. Friheten att förvalta sitt eget kapital är en del av våra rättigheter.

Utbildning och information behövs precis som Malmqvist efterlyser. Men en viktig pusselbit är att öka förståelsen för hur passiva aktiefonder är, hur börsnedgångar eroderar kapital, och hur viktigt det är att själv sköta sin aktiva förvaltning.  Enkla trendföljande strategier på vecko- eller månadsdata ger signal när det är dags att kliva in eller ur en marknad. På det sättet skyddar man sitt kapital, undviker kraftiga värdeminskningar och låter beslutet när man ska använda sina pengar fattas av en själv istället för av marknaden. Med en aktiv förvaltning kan man placera i Rysslands-fonder eller Sverigefonder fram till pensionsdagen, för man kommer att se till att man inte sitter fast i en utdragen nedgång i RTS-index eller OMXS30.

Bilden visar OMXS30-index under 1986-2011, med köp då trenden går upp enligt Onsdagsfondens trendindikator

Malmqvist ifrågasätter också AP-fondernas höga aktieexponering, som ju leder till att börsnedgångar sänker våra pensioner. Systemet konstruerades av en bred politisk majoritet, under en tid då aktier rasat ordentligt ochden enda vägen var uppåt. Misstaget var att inte respektera enskilda års betydelse, utan förlita sig på den ”säkra” avkastningen långsiktigt. AP-fondernas exponering mot aktier måste minskas för att mildra effekten av dåliga börsår, men man måste också våga förvalta sina aktieinnehav mer aktivt. Om detta har jag skrivit åtskilligt tidigare, och fått på huvudet för att jag inte förstår att stora portföljer inte kan förvaltas aktivt. Men jag köper inte det resonemanget, lika lite som jag köper att det slängs ut hundratals förvaltningsmiljoner från AP-fonderna med en undermålig avkastning som resultat. Dra ned AP-fondernas aktieinnehav till 30%, och satsa resten i räntepapper. Då får vi en jämnare värdeutveckling, samt tillräckligt små aktieportföljer för att kunna förvalta dem aktivt.

Annonser

4 thoughts on “En spade är är en spade, även när det gäller risk

  1. Ang. bilden ”OMXS30-index under 1986-2011”
    Med hur många fler % steg den blåa onsdagsfonden-strategin totalt under denna tid?

    • Hej Sam!

      Ja, man vill ju gärna hitta strategier som maximerar avkastningen eller hur? 🙂 Men onsdagsfonderna har inte målet att alltid slå index, oavsett tidshorisont. Istället är målet att ge en uthålligt god avkastning samtidigt som kapitalet skyddas. Man ska helt enkelt inte behöva uppleva en värdeminskning på 50-60%.

      Icke desto mindre är förstås avkastningen intressant att studera. När jag tittar på de köp och försäljningar som skulle ha gjorts mellan 1988-01-01 till idag, med strategin som visas i grafen, så hade 100.000 kr i startkapital förvandlats till ca 1 330 000 kr, en ökning med ca 1 230%, eller en genomsnittlig årsavkastning på 11.9%. Hade man köpt OMXS30 1988-01-01 för 100.000 kr så hade värdet idag varit ca 1 063 000, en ökning med 963%, eller en genomsnittlig årsavkastning på nästan 10.8%

      Med en köp-och-behåll-strategi hade man förstås fått en större del utdelningar, vilket skulle ha dragit upp avkastningen något. Men å andra sidan fick man vänta ett tag innan de stora nedgångarna under 1990, 1992,2001-2003 och 2008 hade vänts till uppgång.

  2. Enkla trendföljande strategier är fullt begripliga för de flesta med visst ekonomiskt intresse. Frågan är bara hur man får genomsnittssvensken att ta till sig detta. Där är jag ganska pessimistisk, och finns det då något bra alternativ till ”tvångströjan” för den gruppen?

    • Ja, jag tycker att det borde finnas aktörer som ser en nisch i att erbjuda aktivt förvaltade aktiefonder. Med dagens nomenklatur skulle de kallas specialfonder, vilket ju inkluderar så kallade hedgefonder. Problemet med de flesta hedgefonder vi har idag är att de går ok under börsnedgång men klarar sig dåligt under börsuppgång. En riktig trendföljande fond som placerar på många olika marknader skulle kunna vara ett klart intressant alternativ för ”genomsnittssvensken”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s