Sprid dina risker

Ett av de vanligaste standardråden man får från banker och andra förståsigpåare när det gäller placeringar är att man ska sprida sina risker. När man ber om mer konkret exempel burkar det heta att man inte ska lägga alla ägg i samma korg. Mer ”precist” ska man se till att ha aktier från företag i olika branscher och välja fonder av olika typ. Huvudargumentet är att om en aktie/fond går knackigt så ska andra kunna gå bättre, och resultatet utjämnas. Den senaste förespråkaren är den före detta riksbankschefen Urban Bäckström, numera VD för Svenskt Näringsliv.

Inom området som behandlar konsten att sprida sina risker finns bland annat den moderna portföljteorin som introducerades av Nobelpristagaren i ekonomi, Harry Markowitz. Han visade att det, under vissa antaganden, finns portföljsammansättningar som ger ett optimalt förhållande mellan avkastning och risk och att fokus för en förvaltare bör ligga på att skapa portföljer som ligger nära dessa. Markowitz arbete har haft stor inverkan på finansindustrin, och många är de som försöker skapa den perfekta portföljen. Man ska dock hålla i minnet att det endast är en teori, som fungerar under antaganden, till exempel att marknader är effektiva. För privata placeringar finns det dock en viktig sak att ta till sig, och det är tankesättet att förvalta en portfölj istället för enskilda innehav. Genom att placera i olika marknader kan man uppnå diversifiering, vilket är vad konsten att sprida sina risker handlar om.

Att diversifiera är inte samma sak som att placera i 12 aktier istället för en, eller välja en stor bukett med olika fonder. Man måste titta på aktiernas/fondernas korrelation till varandra. Korrelation kan mätas med en så kallad korrelationskoefficient, vars värde kan vara mellan -1 och +1. Värdet anger hur mycket en aktie ”sackar” när en annan ”sickar”. Har två aktier en korrelationskoeeficient på nära +1 så har de rört sig ungefär lika mycket under valt tidsintervall. Är värdet -1 så har de rört sig åt helt motsatt håll. Ett värde på 0 innebär att aktierna har utvecklats helt oberoende av varandra. Ju närmare värdet är 0, desto bättre diversifiering till en portfölj. Men man måste förstås titta på alla marknader i portföljen. Aktie A kanske har låg korrelation till aktie B, men en hög till aktie F. Tidsperspektivet är också viktigt. Under enstaka dagar, veckor, månader kan marknader ha olika hög eller låg koppling till varandra. Jag rekommenderar att titta på korrelationskoefficienterna i veckoperspektiv och studera ”medelmönstret”, alltså att bortse från tillfälliga toppar/dalar. Att diskvalificera ett instrument för att det idag har en stark korrelation till ett annat papper i portföljen är i mina ögon onödigt, så länge som historiken visar att korrelationen normalt är svag. Det finns förvisso placeringsstrategier som tuffare försöker utnyttja aktuell korrelation, till exempelså kallad par-trading, där man köper ett papper och säljer ett annat. För min del känns det som en övertro på korrelationsberäkningar. Precis som aktiepriset så kommer korrelationen att fluktuera. Korrelationskoefficienten är ju ett derivat på priset; om det är svårt att förutsäga prisutvecklingen bör det rimligen vara än värre att prognostisera korrelationsutvecklingen.

Om man har satt samman en aktieportfölj med aktier som sinsemellan har låg korrelation så borde det ju vara frid och fröjd. Men om börsen dyker tenderar de flesta aktier att gå ned samfällt, det är mer kraften i fallet som skiljer. Man kan alltså få en mindre dålig utveckling, men sällan en positiv utveckling i en aktieportfölj under börsfall, oavsett korrelationsgrad. Det är då tanken om en portföljsammansättning med flera olika marknader som uppvisar låg korrelation känns vettig. Aktier, råvaror, räntor, valutor etc. rör sig ofta självständigt från varandra och här kan man hitta många instrument som uppvisar låg korrelation. Självklart finns det även här marknader som är starkt kopplade till varandra. Räntor påverkar valutor som kan påverka aktieindex och råvaror. Men möjligheten att få till en portfölj med låg korrelation är betydligt större än för en aktieportfölj, och då kan man också uppnå positiv avkastning fast börsen faller.

En trendföljande placeringsstrategi fungerar utmärkt i en portfölj, och det är ju vad Onsdagsfonden Sundry försöker visa. Det gäller dock att vara vaksam. Om man placerar i marknader som har en stark koppling till varandra (=hög korrelation) får man snabbt en risk som är mycket större än vad man tänkt sig. Placerar man i flera aktieindex kan det bli en väldigt fin resa när trenden pekar uppåt, men konsekvenserna kan bli dramatiska när börstrenden vänder ned. Och även om korrelationen skulle vara starkt negativ så kan risken bli stor. En trendföljare kan ju gå både lång och kort. Om man går lång i ett instrument och kort i ett annat, där korrelationskoefficienten är nära -1 blir resultat detsamma som om man hade gått lång i två marknader som rört sig precis likadant. Även om man riskerar max 1% av sitt kapital per position har man i verkligheten tagit en dubbelt så stor risk. För en trendföljare är det frestande att ha så många marknader som möjligt att utnyttja trender i, men riskhanteringen måste sättas i första rummet, annars kan konsekvenserna bli påtagliga.

Jag får självkritiskt erkänna att jag har brustit i diversifieringen för Onsdagsfonden Sundry. Antalet marknader har varit stort, men flera marknader har visat sig ha en hög korrelation, vilket bidragit till att värdeutvecklingen svängt för mycket. Under den senaste veckan har jag i detalj analyserat portföljmarknaderna och baserat på det gallrat bort ungefär hälften av dem. Resultatet är en portföljsammansättning som uppvisar en betydligt bättre korrelationsnivå. Denna förbättring är inom det enda område av placeringsstrategin som jag hittills inte förädlat: marknadsval. Nu känns placeringsstrategin komplett genomgången och jag ser fram mot den fortsatta utvecklingen. Även fortsättningsvis kommer jag att kritiskt granska och vidta åtgärder för att vässa strategin. Det är viktigt att se det som en pågående process, där man aldrig når det perfekta resultatet, men hela tiden försöker åstadkomma bättre prestanda. Viktigt att också hålla i minnet är att mätningen av korrelation endast är en konstruktion, och att man löpande måste uppdatera och utvärdera beräkningarna. Två instrument kan ju under en kort period ha en väldigt hög korrelation, för att senare sjunka tillbaka till i stort sett oberoende av varandra. Men det sunda förnuftet är som alltid användbart; lutar man sig tillbaka och funderar lite på möjliga kopplingar mellan marknader ser man rätt snart kombinationer man ska undvika.

• AUD/JPY
• Corn
• Cotton
• Eurodollar
• Live cattle
• High Grade Copper
• US Coffee
• US Natural Gas
• Rough rice
• US Sugar
• S&P500
• 10 year T-note
• GBP/USD

Seriösa alternativ till långsiktighet?

I en artikel i Veckans Affärer , som också refereras i Dagens PS skriver Per Olof Lindsten en betraktelse över aktier som investering och ger enligt ingressen knepen som gör dig till en börsvinnare. Efter att ha konstaterat att aktier gett en synnerligen medioker avkastning för den som placerade pengar på Stockholmsbörsen för 10 år sedan fortsätter Lindsten muntert med att beskriva hur den som år 1900 satte en miljon kronor  i svenska aktier och bara återinvesterat utdelningar idag kan ståta med 2 miljarder. 7% avkastning per år, det är verkligen inte fy skam. Problemet är väl kanske att placeringshorisonten fick bli 109 år…

Långsiktighetsfalangens största pedagogiska problem är att vårt vanligaste sparande inte spänner över hela livet, utan snarare 5, 10, 15 eller kanske 20 år. Med sådana tidsperspektiv blir det direkt farligt att förlita sig på aktiers avkastning i extremt långsiktiga tidsintervall. Sannolikheten att ett börsfall ska punktera dina placeringar med 50% minst en gång under ett normalt sparande är historiskt mycket hög. Och då krävs det en uppgång på 100% för att nå tillbaka igen, vilket kanske inte alltid är möjligt. Du kan ju ha velat ta ut pengarna kort efter att det stora raset inträffat. Men borde du då inte ha satt pengarna i säkrare placeringar när du har så kort tid kvar till dess att du vill ta ut dem? Det kan man tycka, men tänk om raset inträffade just innan det var två-tre år kvar till mitt tänkta uttag och jag inte hann växla över till räntefonder?

Sedan ställer Lindsten en viktig fråga:

”Men vad finns det egentligen för seriösa alternativ till att investera långsiktigt i aktier? Att köpa och sälja aktier kortsiktigt och försöka tajma upp- och nedgångarna är en mycket svår uppgift. Att pricka toppar och bottnar exakt är omöjligt. ”

Detta är den vanliga motståndslinjen bland förespråkare för långsiktigheten som den enda sanna vägen till framgångsrika aktieplaceringar. Att vara aktiv/kortsiktig med sina aktier innebär enligt dem bara att man ger sig in i ett spel man inte kan vinna, där man alltför ofta köper på toppen och säljer på botten.  Lindsten tar diskussionen vidare:

”Men det finns också något mellanting. Att vara långsiktig behöver inte betyda att man alltid, i alla lägen ska vara fullinvesterad på börsen, utan att man disciplinerat också realiserar vinster i goda tider för att sitta delvis likvid i sämre tider när de gyllene köptillfällena uppenbarar sig. När ”Mr Market” har ett vettigt pris att erbjuda som aktieanalysens fader Benjamin Graham skulle ha uttryckt det.

En annan viktig aspekt för den som lite bättre vill försöka tajma in börssvängningarna är att koppla bort känslorna. Det vanligaste felet som småsparare gör på börsen är att köpa aktier när de tillsammans med omgivningen känner sig tillfreds, upprymda och optimistiska, och säljer när allt blir dystert. Det är den som gör precis tvärtom som blir rikligt belönad. ”

Visst är det viktigt att alltid ha handelsberedskap och ta hem vinster, men hur ska man göra det? Utan mer konkreta tankar är det ännu en meningslös floskel. Och att man ska köpa när det är dystert och sälja när humöret är på topp låter väldigt bra, men är ett synnerligen populistiskt råd. Den som tyckte att det var väl dystert efter den kraftiga nedgången i juni förra året fick vara med om en lång fortsatt resa nedåt innan det vände. Och den som tyckte att kurserna återhämtat sig väl mycket i början av 2005 missade en mycket fin fortsatt uppgång.

Alternativet till passiv långsiktighet stavas aktiv förvaltning. Det handlar till ytterst liten del om att pricka in sina köp och försäljningar. Istället är de viktigaste komponenterna  hur man kontrollerar sin risk, vad man ska handla med, hur man avgör hur mycket man ska satsa i varje aktie, hur man gör sig av med förlorare och hur man tar hem vinster. Jag saknar ens en antydan om dessa faktorer i artikeln, förutom en kryptisk skrivning om att ”man disciplinerat också realiserar vinster i goda tider för att sitta delvis likvid i sämre tider när de gyllene köptillfällena uppenbarar sig. När ”Mr Market” har ett vettigt pris att erbjuda som aktieanalysens fader Benjamin Graham skulle ha uttryckt det.”.  Så här är det helt plötsligt rätt att försöka göra en bra tajmning av sitt köp..?

Aktiv förvaltning handlar inte om att gissa när kurserna är uppe i det blå eller nedpressade i källaren. Inte heller om att tävla om att hitta den mest undervärderade aktien. Den som använder sitt kapital effektivt och aktsamt, och förvaltar sina inköpta aktier på ett systematiskt sätt är den som kommer att uppnå framgång. 

Jag invänder också kraftfullt mot Lindstens avslutningspoäng:

”Men det finns också risker med att stå utanför börsen. Missar du säg de tio bästa börs­dagarna under en tjugoårsperiod sätter det stora avtryck i din portfölj, precis som det naturligtvis gör om du likaså lyckas undvika de allra sämsta börs­dagarna.

På samma sätt riskerar du att missa en ansenlig del av avkastningen om du inte är med de första månaderna av ett nytt börsrally som ofta går snabbt. ”

Vad spelade det för roll om man väntade till i början av 2005, när OMXS30 stod i omkring 700, efter en uppgång från ca 450 år 2003, när uppgången sedan gick vidare tilll ca 1300 i mitten av 2007? Det var en fortsatt uppgång med 85% ! Jag kan ta fram många exempel på långvariga trender där man tryggt kunnat utnyttja ”mellanfasen” utan att behöva chansa i tider av volatilt trendomslag. Den långsiktige som varit med om hela nedgångsfasen under 2008 har trots en väldigt fin börsutveckling 2009 fortfarande en stor del av sitt portföljkapital eroderat. Var det värt det bara för att slå sig på bröstet och säga ”jag missade i vart fall inte uppgången”? Efter en kraftig nedgång krävs det en ännu större uppgång för att hämta igen fallet, och i den processen finns det tid för alla att placera sina pengar i lugn och ro.

Förbättrade exits

Under året med Onsdagsfonden har jag fått oerhört värdefulla erfarenheter av att handla på andra marknader än aktier och aktieindex. Rörelserna för råvaror, räntepapper och valutor uppvisar förstås också fenomen som trender och abrupta prisändringar. En skillnad är dock att rörelserna på framför allt råvarumarknaden går snabbare. Här har placeringsstrategin för Onsdagsfonden Sundry innehållit exits som med facit i hand varit lite för trögrörliga. Goda vinster har vid flera tillfällen krympt samman därför att strategin inte tillräckligt aktivt sett till att stänga positionen vid nedgång.

Därför gör jag nu en modifiering av exitmetoden för att få den att stämma bättre med marknadsrörelserna:

• Den initiala exiten (stoploss) placeras närmare ingångskursen, närmare bestämt på ett avstånd av två gånger den aktuella volatiliteten, beräknad som Average True Range (ATR) över 22 dagar. Den initiala risken R blir alltså 2 * ATR istället för 3 * ATR. Jag ger varje position lite mindre svängrum, men riskerar fortfarande lika mycket av portföljkapitalet.
• Jag inför en exitmetod som kallas för Chandelier Exit (skapad av Charles ”Chuck” LeBeau). Det är inget mer komplicerat än en glidande stopp som ”hängs” från den högsta högsta-noteringen sedan positionen togs (omvänt för en kort position). När kursen rör sig uppåt kommer exitnivån att följa med . Ju mer vinst som upparbetas, desto snävare kommer sedan exiten att bli.
• Skillnaden mellan tidigare exit och Chandelier är att exitnivåerna generellt kommer att ligga lite närmare kursen och även reagera på dagar när kursen går upp kraftigt. Om priset sedan rekylerar finns det fog för misstanken att vi kommer att få en rekyl, och då finns Chandelier exit där och stoppar ut oss innan för mycket av vinsten försvunnit. Jag tar helt enkelt hem vinster lite tidigare. Skulle kursen fortsätta i ”rätt riktning” har jag ju den fördelen att jag kan ha multipla positioner.

Exits och position sizing är det viktigaste man kan arbeta med i placeringsstrategin, förutom att man naturligtvis ska se till att alla delar är i harmoni med varandra. Genom små trimningar kan man få stor utväxling, och det förväntar jag mig blir fallet här. Läs gärna mer kloka tankar om exits av LeBeau.

Balans i diversifiering

En av hörnstenarna i placeringsstrategin för Onsdagsfonden Sundry är diversifiering, det vill säga att placera i flera marknader som sinsemellan ska ha så lite beroenden till varandra som möjligt. Det är förstås svårt att hitta finansiella marknader som inte, åtminstone periodvis, rör sig på samma sätt. Men genom en väl utvald korg av råvaror, aktieindex, räntepapper och valutor kan man uppnå syftet med diversfiering som ju är att jämna ut värdeutvecklingen och skapa fler tillfällen till affärer. För en trendföljande strategi är det en uppenbar fördel och i vissa fall avgörande att kunna agera på flera marknader, då kursutvecklingen av och till rör sig i trendlösa, konsoliderande mönster som är svåra att utnyttja.

Om man diversifierar över marknader som uppvisar en hög grad av beroende till varandra, och alltså har en hög korrelation, innebär det att man skjuter ett grundskott mot tanken med utjämning. Istället blir det i princip som att ta dubbelt så stor position i en marknad. För aktier så är det till exempel ingen bra idé att diversifiera genom att välja flera skogsbolag, även om man tycker att de kan uppvisa stora, företagsspecifika skillnader. Aktiekurserna för skogsbolagen tenderar ändå att röra sig likartart. Om man däremot diversifierar genom att placera i olika branscher så minskar korrelationen, även om man förstås fortfarande har kvar det faktum att om börsen som helhet går ned så gör de flesta aktier det också. Den bästa diversifieringen får man med andra ord genom att blanda olika tillgångsslag.

Onsdagsfonden Sundry har en potentiellt mycket god diversifiering, med 20 marknader att handla på. I dagsläget kan positioner tas på 8-10 av dessa marknader. Storleken på portföljkapitalet är ännu för litet för att kunna handla på alla marknader. Ett problem är att två av de marknader som handlas uppvisar en hög korrelation: OMXS30 och S&P 500. Vid börsuppgång blir det starkt positivt, men vid en dålig dag så sjunker andelsvärdet högst markant. De övriga marknaderna förmår inte tillräckligt väl balansera upp dessa ”dubbla positioner” i aktiemarknaden. Det är inte en hållbar situation, och redan när jag utökade diversifieringen med S&P 500 var jag införstådd med att jag skulle plocka bort någon av dessa marknader. Men som svensk placerare bär det emot att inte placera i OMXS30, och jag har ju också Onsdagsfonden OMX som uteslutande placerar i den marknaden. Dessutom är OMXS30 en intressant representant för Europa och teknikbolag. S&P 500 är å andra sidan ett av världens mest använda jämförelseindex och har en extremt hög likviditet och kraftig marknadspåverkan.

För att kunna behålla båda aktiemarknaderna i portföljen har jag infört en lösning där jag helt sonika delar på insatsen. Jag kan med andra ord ta en hälften så stor position i vardera OMXS30 och S&P 500, vilket gör att de tillsammans representerar en aktiemarknad i portföljen. Igår eftrermiddag gjorde jag den praktiska justeringen och sålde av halva innehavet CFD-kontrakt i bägge marknaderna. Nu ser jag fram mot en ännu bättre diversifierad portfölj, med jämnare värdeutveckling. Gårdagens kraftiga uppgång gav förstås en skjuts åt fondkapitalet, ibland har man tur med tajmingen!

Belöning kontra risk

När man sitter och försöker avgöra hur och i vad man ska placera sina surt förvärvade pengar är det mycket man ska ta ställning till. När vill man ta ut pengarna, vad har man för mål för avkastningen, vilken risk kan man acceptera. Alla placeringar innebär ju en risk, och standardrådet lyder att se över sin risknivå och sprida sina risker. Men vad betyder det egentligen?

Risk är i mina ögon ett enkelt begrepp när det gäller pengar, nämligen sannolikheten att förlora dem. Vad är då hög respektive låg risk? Om jag satsar 100 kr och har en sannolikhet på 75% att förlora dem tycker nog de flesta att min risk är hög. Men om jag hade 25% sannolikhet att vinna 1.000 kr kanske risken ändå skulle vara värd att ta. Om vinsten skulle uppgå till 100 kr blir det förstås mycket mer tveksam affär. En strikt värdeberäkning ger ett värde på 0,25*1000-0,75*100=175 kr i fallet med vinsten på 1.000 kr. Klart mer än min insats, och affären är sund. Med lågvinstalternativet blir det förväntade värdet 0,25*100-0,75*100=-50 kr. En förloraraffär som man ska avstå.

Att räkna med sannolikheter och förväntat utfall kan tyckas vara teoretisk när det gäller placeringar i till exempel aktier. Men faktum är att just sambandet mellan belöning och risk är bland det viktigaste du kan analysera och värdera för att få en placeringsstrategi som passar dig. Genom att uppskatta hur många affärer du kommer att göra per år samt hur många affärer som slutar med vinst eller förlust kan du bedöma om dina placeringar kommer att ge dig den avkastning du önskar i förhållande till den risk du tar. Nyckeln är att introducera begreppet risk per position, något som Van Tharp introducerade som R, och se allt resultat som en funktion av R. Risken är alltid det du riskerar att förlora. Köper du en aktie för 50 kr och sätter en stoploss på 40 kr har du en risk på 10 kr per aktie. Använder du inte stoploss är din risk 50 kr per aktie. Risken R är förstås risken per aktie multiplicerat med antalet aktier.

Jag ger ett exempel som förhoppningsvis belyser vad jag menar. Säg att jag handlar i aktier med en enkel trendföljande metod, till exempel glidande medelvärden. Normalt har trendbaserade köpsignaler en träffsäkerhet på 40-50%, alltså inte mer än slumpen. I varje affär riskerar jag R. Jag räknar med att göra ungefär 100 affärer per år. De affärer som går bra bedömer jag kommer att ge i snitt en vinst på motsvarande två gånger risken R. De affärer som blir förluster får jag ett minus på i snitt R. Med hundra affärer och 40% sannolikhet för en vinnare så får jag alltså 0,4*100*2-0,6*100*1= 20 R. Det ser ju bra ut, men vad har jag egentligen fått i vinst? Jo, genom att använda en riskbaserad metod för att beräkna hur många aktier du köper varje gång så vet du att R alltid motsvarar en viss del av din portfölj. Säg att du riskerar 1,0% av portföljvärdet i varje affär. Då skulle du med 20 R på ett år få en årlig avkastning på 20%. Om du skulle ha otur och inleda med alla förlustaffärer i följd skulle portföljvärdet minska med 0,6*100*1=60 R eller 60%. Klarar du av denna drawdown?

Naturligtvis bygger detta beräknande på uppskattningar och sannolikheter. Men det är likväl synnerligen viktig räkneövning. Du kan till exempel kräva 100% avkastning per år och se hur stor vinstprocent som krävs eller hur stor risk du skulle behöva ta. Inte minst vilken maximal värdeminskning du skulle behöva riskera. Eller kanske blir kraven på storleken av vinsterna i varje affär orimliga mätt i förhållande till den risk du tar? Om du tillämpar snäva stoploss, vilket kan passa din övriga strategi, kanske du siktar på riktigt höga multiplar av R som vinst. I gengäld kommer träffsäkerheten att dras ned, då du oftare blir utstoppad. Har du mer generösa stoploss så är du förmodligen nöjd med 2-3 R i vinst. Om du i dina kalkyler räknar med att en vinstaffär i snitt ska dra in 2 R så bör du nog satsa på att uppnå minst 3 R i varje affär. Då får du en bättre sannolikhet att nå vinstmålet. På detta vis kan du fortsätta och analysera olika kombinationer av metoder för att till sist hitta en som känns bra i alla avseenden.

Att studera sambandet mellan risk och belöning är nyckeln till att trimma din placeringsstrategi till harmoni och till att sätta realistiska mål.

Hur mycket är trenden?

Är börsen inne i en positiv, negativ eller trendlös rörelse? Ja, det är inte lätt att veta förrän efteråt…  Precis som alla sammanhang man söker förklaringsmodeller för så är aktie- och börskurser absolut enklast att analysera i backspegeln. Men för oss som ska fatta placeringsbeslut gäller det att veta vilken typ av marknad vi arbetar med (eller mot för den delen). Även för den mest inbitne fundamentalanalytiker så är marknadsklimatet en faktor att beakta, om inte annat så för att ge en viss mental förberedelse på att ett värdebaserat köp initialt kan fortsätta att utvecklas negativt.

Men hur avgör man då trenden? Det finns en uppsjö olika indikatorer och algoritmer som glidande medelvärden, MACD, ADX, trendlinjer, titta på kursgrafen etc. Alla har sina för- och nackdelar. Det viktiga är att använda en metod som passar med det sätt du handlar, med din tro på hur marknaderna fungerar och med den ”edge” du bedömer dig ha. En av de mest väsentliga faktorerna är att anpassa bedömningen till ditt tidsperspektiv på tradingen. En daytrader som handlar på minutrörelser och stänger alla positioner innan dagen avslutats har förmodligen rätt lite nytta av ett veckodiagram, men kan utnyttja ett dagsdiagram för att studera den lite mer långsiktiga trenden. För daytradern är alltså långsiktig trend något man mäter på dagsbasis (ibland kanske också på timbasis). För den långsiktige placeraren är minutdiagram helt ointressant, där är det dags- och veckodata, kanske i kombination med månadsdata som ger en god bild av trenden.

Ett vanligt råd är att titta på trenden i olika tidsperspektiv för att få den bästa bilden och också för att öka sannolikheten att man handlar i trendens riktning och därmed ge den bästa förutsättningen för sina positioner. Jag kan hålla med om att det är en nyttig övning, men förleds inte att tro att du får det bästa beslutsunderlaget bara för att du tittat på trenden i två eller tre tidsperspektiv. Alla sätt att mäta trenden innebär manipulering av rent prisdata och introducerar därför brus och eftersläpningar i olika grad. Bara för att ett 20-dagars och ett 20-veckors glidande medelvärde visar samma riktning så innebär det inte att vi har en starkare trend, möjligen att den är mer bekräftad och entydig. Jag har tidigare fallit i fällan att kräva att trenden ska ”peka åt samma håll” i både kort och långt tidsperspektiv. Mina erfarenheter av de övningarna visar tydligt att det är ett ineffektivt filter som lätt får en ur fas med marknaden.

En titt på trenden för OMXS30 i skrivande stund ger lite intressanta grafer. Här mäts trenden med den trendindikator jag använder mig av (Guppy Multiple Moving Averages). Det är ett knippe med glidande medelvärden, absolut inget häftigt med den, men jag gillar sättet den visualiserar trenden och den belyser utvecklingen mellan kort- och långsiktiga aktörer på ett bra sätt.

Pilarna med köp/sälj i diagrammen? Inget mer än en entrysignal lite på skoj, där man tar lång/kort position när trenden vänder till positiv/negativ. Betyder inget utan regler för position sizing och exits, men väcker kanske en del tankar om trendföljande handel.

OMXS30 i dagsdata

Uppåt värre sedan mitten av mars, då den kortsiktige gick in.

OMX i veckodata

Här var det lite mer oklart, trenden är vare sig upp eller ned, utan just det, oklar. Den långsiktige placeraren har inte gått in ännu.

OMXS30 i 5-minutersdata

Hur daytradern tar sina positioner får någon god representant för dem gärna återkomma med!

Vägskäl

Det känns som att finansmarknaderna står inför ett vägskäl efter vårens kraftiga uppgång för aktiebörserna. Antingen så väljer ”marknaden” att fokusera på ljusglimtar om ekonomisk tillfriskning och hopp om tillväxt 2010, eller så kanske vi är på väg in i finanskrisens andra våg, med förnyad oro för balansräkningar och generell instabilitet i det finansiella systemet. Experter i båda läger finns det gott om, och som småsparare är det inte lätt att veta vad man ska tro. För de som suttit med intakt portfölj sedan i somras har våren varit en välkommen återhämtning. Men fortfarande är det långt kvar till de nivåer börsen var uppe i våren 2008. Det är ett konkret bevis på hur förödande kapitalerosion är. En nedgång på 50% kräver en uppgång på 100% för att balanseras. Den 20-procentiga uppgång vi sett för den svenska börsen är en klen tröst i sammanhanget, även om det finns flera aktier som fördubblats i värde, eller mer.

Som jag många gånger tidigare förespråkat är det viktigaste för en aktör på börsen att ha en placeringsstrategi. Att köpa en aktie eller en fond är det enkla, det svåra är att veta hur mycket man ska satsa och vad man gör när kursen rör på sig. Ändå lägger så många det mesta av beslutsfattandet på själva timingen för köpet och säljer av på inte mycket mer än en höft.Med lite enkel riskkontroll och tydliga regler för när man säljer av en aktie eller en fond har man en god förmåga att navigera på det finansiella havet, även när det stormar. Tror man på en kommande uppgång så ska man agera därefter och köpa aktier/fonder, oavsett vad diverse experter och förståsigpåare hävdar. Den ekonomiska intellegientian har vanligtvis bara en sak gemensam, och det är att oftast ha fel i sina förutsägelser. Det beror inte på att de skulle vara mindre intelligenta, utan på systemfelet att ekonomiska modeller och prognosmetoder alltid är pappersverk, där människor, företag och organisationer reduceras till rationella maskiner. Därför kommer prognoser om allt från aktiekurser till räntor och statsfinanser alltid att vara förknippade med låg signifikans. Och därför är det absolut viktigaste att det är du som fattar beslut baserat på hur du analyserar och värderar information.

I tider av osäkerhet så brukar argumentet om långsiktighet dyka upp som ett brev på posten. Och visst, om du inte behöver dina sparade pengar på minst 15-20 år så är det förmodligen en god idé att sätta in pengar i aktiefonder nu, eller fortsätta månadsspara. Men om din placeringshorisont är kortare än så kan en eventuell andra nedgångsfas nu vara förödande för ditt kapital. Då är det väsentligt att du begränsar din risk, gör dig av med förlorare och behåller vinnare. Det är aktiv förvaltning på riktigt. Att delta i gissningstävlingen om börsen ska upp eller ned kan vara roligt, men för att förvalta dina sparade slantar är det en väldigt riskfylld metod.

Det svänger (väl mycket)

Igår rusade andelsvärdet i Onsdagsfonden Sundry med +4,2%, när alla marknader utvecklades positivt för befintliga positioner. I förra veckan var det istället en nedgång på -2,9% under en dag. Det är lite väl stora svängningar för en portfölj vars strategi bygger på diversifiering och riskkontroll!

En del av de kraftiga svängningarna förklaras förstås av att de marknader fonden handlar på också har rört sig med stora rörelser. Även med en aldrig så väl diversiferad portfölj så kommer det oundvikligen att förekomma dagar när i stort sett alla marknader rör sig åt samma håll, och portföljvärdet kan förändras avsevärt. Men det är ändå större svängningar i Sundry än önskvärt om man ser det som en ”riktig” fond. Där skulle andelsägarna nog inte uppskatta dessa snabba ändringar av värdet, även om utvecklingen över tiden är positiv.

Två ytterligare anledningar till turbulensen i saldot är att fonden inte kan ta positioner på alla marknader (och därför inte har full diversifiering), och att risken per position är för hög. Dessa anledningar har båda samma orsak, nämligen för litet kapital. Onsdagsfonden Sundry är en verklig portfölj och jag har satt in ett visst kapital som jag handlar för. Visst skulle jag kunna göra om det till en fiktiv fond med ett antal miljoner i förvaltat kapital, men jag tror det skulle ta bort en del av den nyttiga nerv jag uppever idag. I takt med att kapitalet ökar så kommer jag att dra ned risken per position, med det långsiktiga målet att riskera 0,5% av portföljvärdet istället för dagens 1,25%. Den potentiella avkastning per marknad kommer alltså att minska, men det balanseras av att antalet marknader att handla på ökar.

Trots de stora svängningarna så ser jag i dagsläget liten anledning till att vidta åtgärder. Risknivån är under mycket god kontroll och utvecklingen för Onsdagsfonden Sundry är stabilt positiv sedan ett antal veckor tillbaka. Naturligtvis har den positiva börsen en stor del i det, men den trimmade entrysignalen har också visat sig fungera mer i samklang med marknadsrörelserna. Att det av och till blir stora kurskast kan jag då leva med, så länge Onsdagsfonden Sundry är ett hobbyprojekt och inte en fullfjädrad fond. Efter en dag med turbulent rörelse får jag ”söka tröst” i det faktum att det på sikt jämnar ut sig.

DN ställer fel fråga

Hasse Eriksson försöker i en artikel i DN ge småspararen råd om hur man ska agera på börsen som småsparare. Han ställer i ingressen frågan ”när är det egentligen rätt tid att börja köpa aktier?”. Men det är fel fråga! Svaren på frågorna om vad man ska köpa, för hur mycket, vad man vill riskera och hur mycket man vill tjäna är betydligt viktigare. Att man inte ska satsa pengar som man kan komma att behöva inom kort eller hoppas på snabba klipp på några månader är lättare att hålla med Eriksson om, men det är ju rätt självklara principer. Varför man ska ha minst tre och gärna fem års tidshorisont är dock svårare att förstå. Den som köpte aktier för fem år sedan, när OMXS30 stod i drygt 700, har fått en klen värdeökning, även om man räknar in utdelningar. Prickade man botten i november 2002 har man gjort en fin affär, men köpte man i maj 2001 när man trodde att raset måste vara avklarat har man fortfarande en bit kvar till ingångsnivån på knappt 900.

Valet av tidshorisont är ointressant annat som en faktor när man designar sin placeringsstrategi. Undantaget är för sparande på mer än 20 års sikt, för då blir det allt mindre inverkan av börsnedgångar på den totala avkastningen. Men för oss vanliga småsparare som siktar på att placera med god avkastning och vill ta ut pengar inom 1-10 år så är det viktigaste riskkontroll och besluten om hur mycket man satsar samt när man ska sälja.

Ett konkret exampel. Har du 50.000 kr du vill satsa i aktier idag, avgör först om du vill placera i index eller i en egen portfölj av bolag. Sedan sätter du en stoploss för varje position du tar. Avståndet mellan din ingångskurs och stoplossen är din risk per aktie. För att styra din totala risk kan du säga att du max riskerar 1% av ditt kapital per position. Då kan du köpa ett antal aktier enligt 0,01*50.000 / (ingångskurs-stoploss). Då har du på ett professionellt sätt gjort en riskbaserad position sizing. Använd sedan en regel för när du ska ta hem vinsten. Med fördel kan du tillämpa en glidande stoploss, som alltså följer kursen uppåt, men annars står still. För en långsiktig placeringsstrategi är det en utmärkt och enkel väg att sätta stoploss som 25% av ingångskursen. Backar en aktie under 75 kr från att du köpte in den på 100 kr så säljer du. Skulle kursen fördubblas på ett par år (trevligt!) så blir din stoploss 150 kr. Rekylerar kursen under 150 kr så säljer du av aktierna och tar hem en trevlig vinst.

Men om kursen fortsätter uppåt efter en rekyl? Bara trevligt, det går ju alltid att köpa in aktien igen, och det blir lättare när du säkrat tidigare vinster.

Men när ska jag köpa då? När din analys så säger. Kanske gör du en egen värdering, kanske följer du något aktieorakel. En del använder matematiska algoritmer som köpbeslut, andra använder magkänslan. Oavsett vilket så är det viktigaste hur du hanterar aktierna när du väl köpt dem. Men, en erfarenhet som inte minst jag gjort, är att beslutet om att köpa måste vara i harmoni med besluten om hur mycket man ska satsa, hur mycket man ska riskera och när man ska sälja. Om du har en långsiktig inriktning, där du är beredd att vänta ut en uppgång under ett eller flera år, så ska du inte ha snäva stoplossar som stoppar ut dig efter en veckas nedgång. Dessutom måste du satsa tillräckligt mycket för att få god nytta av en uppgång, alternativt fylla på din position vartefter kursen stiger. Du måste också ge vinsterna gott om utrymme att växa och inte ta hem dem för tidigt.

Förlita dig inte på den historiska avkastningen som Hasse Eriksson och många andra framhåller som argument för långsiktigt sparande. I den ”sanningen” gömmer sig ett otal perioder av riktigt usel utveckling, precis som väldig god. Vill du verkligen låta slumpen styra hur utfallet av dina placeringar ska bli? Med en genomtänkt placeringsstrategi har du en mycket god kompass som småsparare på det stormiga finansiella havet.

Happy days are here again!

Börserna tog ett rejält kliv uppåt förra veckan och OMXS30-index handlas nu på nivåer som vi inte sett sedan i höstas. Den konsolidering som indexet befunnit sig i de senaste månaderna har brutits och många tecken pekar på börsuppgång framöver. En stor éloge till Peter Eek på Fria Nyheter som tidigt flaggade för en uppgång, baserat på sedvanligt god och skarp analys.

För onsdagsfonderna innebär börsuppgången inte mer än att sannolikheten för långa positioner nu blivit betydligt större. Det viktigaste är fortfarande mer uthålliga trendrörelser. Jag känner ingen som helst stress över att missa eventuella ”tåg”, för med min anti-Martingale-baserade placeringsstrategi har jag goda möjligheter att snabbt utnyttja en positiv trend. Det är inga problem med att missa de första 10-20% av en uppgång om man kan utnyttja 20-30% till över en längre tid. I en sund trend har man ju då dessutom bättre odds för att positionerna utvecklas väl, vilket ökar kapitalet och man får möjlighet att satsa ännu mer. Det är den goda spiralen man vill åt som trendföljare.

De dåliga resultaten för flera av onsdagsfonderna har jag analyserat. Så objektivt som möjligt har jag vänt ut och in på placeringsstrategierna för att få fram vad som felat. Att bara skylla på dåliga marknadsförhållanden går inte, även om alla fonder kommer i svackor.  Mina regler för position sizing, stoploss och exits bedömer jag fortfarande vara av allra högsta klass. Det som jag kommit fram till satt käppar i hjulet är hör och häpna entryreglerna. Jag som hävdat att själva beslutet om köp och sälj är det minst viktiga har hårdhänt fått empiriska resultat som pekar på att det i vart fall är lika viktig att ha en god entrysignal som att ha de andra reglerna genomtänkta. Naturligtvs har jag vetat detta, men jag får ändå vara självkritisk och erkänna att jag inte gjort jobbet fullt ut. De entrysignaler jag skapat har stämt för dåligt med den övriga placeringsstrategin. Framför allt har det varit obalans mellan fondernas kortsiktiga profil och entrygeneratorns inslag av långsiktig trendidentifiering. Därför har det blivit för många förlustaffärer i tider av otydliga trendlägen.

Nu har jag en förbättrad entrysignal på plats för Onsdagsfonden Sundry och OMX. Resultaten är mycket uppmuntrande på denna korta tid, och då tänker jag inte i första hand på plus/minus i fondvärdet utan på hur signaler genererats och ordrar genomförts. Nu är dessa fonder komplett designade för sin kortsiktiga natur. Det handlar inte om att övergå till teknisk komplicerade algoritmer utan om att designa en entrygenerator som är i harmoni med övriga delar. Jag har tidigare beskrivit en placeringsstrategi som ett reglersystem, där man stoppar in en signal (entrygenerator) och sedan behandlar den så att utresultatet håller den nivå och jämnhet som behövs för att nå det långsiktiga avkastningsmålet. Med ett bra reglersystem, där man kapar förluster och låter vinsterna växa samtidigt som man klarar av tillfälliga störningar i prisutvecklingen, kan man klara målet även med en insignal av relativ låg kvalitet. Men stoppar man in skräp så får man ut skräp oavsett hur bra reglersystem man har!

Även för Onsdagsfonderna Exakt, Avanza och PPM blir det ändringar av entrygeneratorerna. Det blir en design som passar dessa fonders mer långsiktiga natur. Jag återkommer inom kort med beskrivning.

Att driva Onsdagsfonden har varit en väldigt rolig och synnerligen nyttig erfarenhet. Man får en viss känsla av hur resultatutvecklingen påverkar en som person och framför tränar det förmågan att hålla fokus när man publicerar resultaten öppet. Utvecklingen som sådan har nog inte fört mig längre fram tilll visionen att starta en fond, men placeringsstrategier är ett område som man aldrig uppnår det perfekta resultatet i. Det krävs ödmjukhet och förståelse för att förbättringsarbetet inte är enstaka insatser utan tvärtom en ständigt pågående process. Självklart måste man visa en bra utveckling för att kunna attrahera kapital. Nu har jag hållit på i tio månader och fått ändra en del av de ursprungliga strategierna. Min tro och förhoppning är att grunden nu är lagd för en positiv utveckling. Det hade varit bättre att starta Onsdagsfonden i detta läge, men å andra sidan undrar jag om jag hade nått fram till detta resultat så snabbt utan den nerv och den återkoppling jag fått tack vare bloggen.

Misstag är en del av livet, det som skiljer en vinnare från en förlorare är hur man lär sig av dem. Jag hoppas att jag gjort läxan och stävar vidare med Onsdagsfonden med stor tillförsikt för framtiden.