Sprid dina risker

Ett av de vanligaste standardråden man får från banker och andra förståsigpåare när det gäller placeringar är att man ska sprida sina risker. När man ber om mer konkret exempel burkar det heta att man inte ska lägga alla ägg i samma korg. Mer ”precist” ska man se till att ha aktier från företag i olika branscher och välja fonder av olika typ. Huvudargumentet är att om en aktie/fond går knackigt så ska andra kunna gå bättre, och resultatet utjämnas. Den senaste förespråkaren är den före detta riksbankschefen Urban Bäckström, numera VD för Svenskt Näringsliv.

Inom området som behandlar konsten att sprida sina risker finns bland annat den moderna portföljteorin som introducerades av Nobelpristagaren i ekonomi, Harry Markowitz. Han visade att det, under vissa antaganden, finns portföljsammansättningar som ger ett optimalt förhållande mellan avkastning och risk och att fokus för en förvaltare bör ligga på att skapa portföljer som ligger nära dessa. Markowitz arbete har haft stor inverkan på finansindustrin, och många är de som försöker skapa den perfekta portföljen. Man ska dock hålla i minnet att det endast är en teori, som fungerar under antaganden, till exempel att marknader är effektiva. För privata placeringar finns det dock en viktig sak att ta till sig, och det är tankesättet att förvalta en portfölj istället för enskilda innehav. Genom att placera i olika marknader kan man uppnå diversifiering, vilket är vad konsten att sprida sina risker handlar om.

Att diversifiera är inte samma sak som att placera i 12 aktier istället för en, eller välja en stor bukett med olika fonder. Man måste titta på aktiernas/fondernas korrelation till varandra. Korrelation kan mätas med en så kallad korrelationskoefficient, vars värde kan vara mellan -1 och +1. Värdet anger hur mycket en aktie ”sackar” när en annan ”sickar”. Har två aktier en korrelationskoeeficient på nära +1 så har de rört sig ungefär lika mycket under valt tidsintervall. Är värdet -1 så har de rört sig åt helt motsatt håll. Ett värde på 0 innebär att aktierna har utvecklats helt oberoende av varandra. Ju närmare värdet är 0, desto bättre diversifiering till en portfölj. Men man måste förstås titta på alla marknader i portföljen. Aktie A kanske har låg korrelation till aktie B, men en hög till aktie F. Tidsperspektivet är också viktigt. Under enstaka dagar, veckor, månader kan marknader ha olika hög eller låg koppling till varandra. Jag rekommenderar att titta på korrelationskoefficienterna i veckoperspektiv och studera ”medelmönstret”, alltså att bortse från tillfälliga toppar/dalar. Att diskvalificera ett instrument för att det idag har en stark korrelation till ett annat papper i portföljen är i mina ögon onödigt, så länge som historiken visar att korrelationen normalt är svag. Det finns förvisso placeringsstrategier som tuffare försöker utnyttja aktuell korrelation, till exempelså kallad par-trading, där man köper ett papper och säljer ett annat. För min del känns det som en övertro på korrelationsberäkningar. Precis som aktiepriset så kommer korrelationen att fluktuera. Korrelationskoefficienten är ju ett derivat på priset; om det är svårt att förutsäga prisutvecklingen bör det rimligen vara än värre att prognostisera korrelationsutvecklingen.

Om man har satt samman en aktieportfölj med aktier som sinsemellan har låg korrelation så borde det ju vara frid och fröjd. Men om börsen dyker tenderar de flesta aktier att gå ned samfällt, det är mer kraften i fallet som skiljer. Man kan alltså få en mindre dålig utveckling, men sällan en positiv utveckling i en aktieportfölj under börsfall, oavsett korrelationsgrad. Det är då tanken om en portföljsammansättning med flera olika marknader som uppvisar låg korrelation känns vettig. Aktier, råvaror, räntor, valutor etc. rör sig ofta självständigt från varandra och här kan man hitta många instrument som uppvisar låg korrelation. Självklart finns det även här marknader som är starkt kopplade till varandra. Räntor påverkar valutor som kan påverka aktieindex och råvaror. Men möjligheten att få till en portfölj med låg korrelation är betydligt större än för en aktieportfölj, och då kan man också uppnå positiv avkastning fast börsen faller.

En trendföljande placeringsstrategi fungerar utmärkt i en portfölj, och det är ju vad Onsdagsfonden Sundry försöker visa. Det gäller dock att vara vaksam. Om man placerar i marknader som har en stark koppling till varandra (=hög korrelation) får man snabbt en risk som är mycket större än vad man tänkt sig. Placerar man i flera aktieindex kan det bli en väldigt fin resa när trenden pekar uppåt, men konsekvenserna kan bli dramatiska när börstrenden vänder ned. Och även om korrelationen skulle vara starkt negativ så kan risken bli stor. En trendföljare kan ju gå både lång och kort. Om man går lång i ett instrument och kort i ett annat, där korrelationskoefficienten är nära -1 blir resultat detsamma som om man hade gått lång i två marknader som rört sig precis likadant. Även om man riskerar max 1% av sitt kapital per position har man i verkligheten tagit en dubbelt så stor risk. För en trendföljare är det frestande att ha så många marknader som möjligt att utnyttja trender i, men riskhanteringen måste sättas i första rummet, annars kan konsekvenserna bli påtagliga.

Jag får självkritiskt erkänna att jag har brustit i diversifieringen för Onsdagsfonden Sundry. Antalet marknader har varit stort, men flera marknader har visat sig ha en hög korrelation, vilket bidragit till att värdeutvecklingen svängt för mycket. Under den senaste veckan har jag i detalj analyserat portföljmarknaderna och baserat på det gallrat bort ungefär hälften av dem. Resultatet är en portföljsammansättning som uppvisar en betydligt bättre korrelationsnivå. Denna förbättring är inom det enda område av placeringsstrategin som jag hittills inte förädlat: marknadsval. Nu känns placeringsstrategin komplett genomgången och jag ser fram mot den fortsatta utvecklingen. Även fortsättningsvis kommer jag att kritiskt granska och vidta åtgärder för att vässa strategin. Det är viktigt att se det som en pågående process, där man aldrig når det perfekta resultatet, men hela tiden försöker åstadkomma bättre prestanda. Viktigt att också hålla i minnet är att mätningen av korrelation endast är en konstruktion, och att man löpande måste uppdatera och utvärdera beräkningarna. Två instrument kan ju under en kort period ha en väldigt hög korrelation, för att senare sjunka tillbaka till i stort sett oberoende av varandra. Men det sunda förnuftet är som alltid användbart; lutar man sig tillbaka och funderar lite på möjliga kopplingar mellan marknader ser man rätt snart kombinationer man ska undvika.

• AUD/JPY
• Corn
• Cotton
• Eurodollar
• Live cattle
• High Grade Copper
• US Coffee
• US Natural Gas
• Rough rice
• US Sugar
• S&P500
• 10 year T-note
• GBP/USD

Seriösa alternativ till långsiktighet?

I en artikel i Veckans Affärer , som också refereras i Dagens PS skriver Per Olof Lindsten en betraktelse över aktier som investering och ger enligt ingressen knepen som gör dig till en börsvinnare. Efter att ha konstaterat att aktier gett en synnerligen medioker avkastning för den som placerade pengar på Stockholmsbörsen för 10 år sedan fortsätter Lindsten muntert med att beskriva hur den som år 1900 satte en miljon kronor  i svenska aktier och bara återinvesterat utdelningar idag kan ståta med 2 miljarder. 7% avkastning per år, det är verkligen inte fy skam. Problemet är väl kanske att placeringshorisonten fick bli 109 år…

Långsiktighetsfalangens största pedagogiska problem är att vårt vanligaste sparande inte spänner över hela livet, utan snarare 5, 10, 15 eller kanske 20 år. Med sådana tidsperspektiv blir det direkt farligt att förlita sig på aktiers avkastning i extremt långsiktiga tidsintervall. Sannolikheten att ett börsfall ska punktera dina placeringar med 50% minst en gång under ett normalt sparande är historiskt mycket hög. Och då krävs det en uppgång på 100% för att nå tillbaka igen, vilket kanske inte alltid är möjligt. Du kan ju ha velat ta ut pengarna kort efter att det stora raset inträffat. Men borde du då inte ha satt pengarna i säkrare placeringar när du har så kort tid kvar till dess att du vill ta ut dem? Det kan man tycka, men tänk om raset inträffade just innan det var två-tre år kvar till mitt tänkta uttag och jag inte hann växla över till räntefonder?

Sedan ställer Lindsten en viktig fråga:

”Men vad finns det egentligen för seriösa alternativ till att investera långsiktigt i aktier? Att köpa och sälja aktier kortsiktigt och försöka tajma upp- och nedgångarna är en mycket svår uppgift. Att pricka toppar och bottnar exakt är omöjligt. ”

Detta är den vanliga motståndslinjen bland förespråkare för långsiktigheten som den enda sanna vägen till framgångsrika aktieplaceringar. Att vara aktiv/kortsiktig med sina aktier innebär enligt dem bara att man ger sig in i ett spel man inte kan vinna, där man alltför ofta köper på toppen och säljer på botten.  Lindsten tar diskussionen vidare:

”Men det finns också något mellanting. Att vara långsiktig behöver inte betyda att man alltid, i alla lägen ska vara fullinvesterad på börsen, utan att man disciplinerat också realiserar vinster i goda tider för att sitta delvis likvid i sämre tider när de gyllene köptillfällena uppenbarar sig. När ”Mr Market” har ett vettigt pris att erbjuda som aktieanalysens fader Benjamin Graham skulle ha uttryckt det.

En annan viktig aspekt för den som lite bättre vill försöka tajma in börssvängningarna är att koppla bort känslorna. Det vanligaste felet som småsparare gör på börsen är att köpa aktier när de tillsammans med omgivningen känner sig tillfreds, upprymda och optimistiska, och säljer när allt blir dystert. Det är den som gör precis tvärtom som blir rikligt belönad. ”

Visst är det viktigt att alltid ha handelsberedskap och ta hem vinster, men hur ska man göra det? Utan mer konkreta tankar är det ännu en meningslös floskel. Och att man ska köpa när det är dystert och sälja när humöret är på topp låter väldigt bra, men är ett synnerligen populistiskt råd. Den som tyckte att det var väl dystert efter den kraftiga nedgången i juni förra året fick vara med om en lång fortsatt resa nedåt innan det vände. Och den som tyckte att kurserna återhämtat sig väl mycket i början av 2005 missade en mycket fin fortsatt uppgång.

Alternativet till passiv långsiktighet stavas aktiv förvaltning. Det handlar till ytterst liten del om att pricka in sina köp och försäljningar. Istället är de viktigaste komponenterna  hur man kontrollerar sin risk, vad man ska handla med, hur man avgör hur mycket man ska satsa i varje aktie, hur man gör sig av med förlorare och hur man tar hem vinster. Jag saknar ens en antydan om dessa faktorer i artikeln, förutom en kryptisk skrivning om att ”man disciplinerat också realiserar vinster i goda tider för att sitta delvis likvid i sämre tider när de gyllene köptillfällena uppenbarar sig. När ”Mr Market” har ett vettigt pris att erbjuda som aktieanalysens fader Benjamin Graham skulle ha uttryckt det.”.  Så här är det helt plötsligt rätt att försöka göra en bra tajmning av sitt köp..?

Aktiv förvaltning handlar inte om att gissa när kurserna är uppe i det blå eller nedpressade i källaren. Inte heller om att tävla om att hitta den mest undervärderade aktien. Den som använder sitt kapital effektivt och aktsamt, och förvaltar sina inköpta aktier på ett systematiskt sätt är den som kommer att uppnå framgång. 

Jag invänder också kraftfullt mot Lindstens avslutningspoäng:

”Men det finns också risker med att stå utanför börsen. Missar du säg de tio bästa börs­dagarna under en tjugoårsperiod sätter det stora avtryck i din portfölj, precis som det naturligtvis gör om du likaså lyckas undvika de allra sämsta börs­dagarna.

På samma sätt riskerar du att missa en ansenlig del av avkastningen om du inte är med de första månaderna av ett nytt börsrally som ofta går snabbt. ”

Vad spelade det för roll om man väntade till i början av 2005, när OMXS30 stod i omkring 700, efter en uppgång från ca 450 år 2003, när uppgången sedan gick vidare tilll ca 1300 i mitten av 2007? Det var en fortsatt uppgång med 85% ! Jag kan ta fram många exempel på långvariga trender där man tryggt kunnat utnyttja ”mellanfasen” utan att behöva chansa i tider av volatilt trendomslag. Den långsiktige som varit med om hela nedgångsfasen under 2008 har trots en väldigt fin börsutveckling 2009 fortfarande en stor del av sitt portföljkapital eroderat. Var det värt det bara för att slå sig på bröstet och säga ”jag missade i vart fall inte uppgången”? Efter en kraftig nedgång krävs det en ännu större uppgång för att hämta igen fallet, och i den processen finns det tid för alla att placera sina pengar i lugn och ro.

How the finance gurus get risk all wrong

Jag har flera gånger kritiserat finansindustrin för det sätt som man definierar risk, och de standardråd utan substans man ofta får från rådgivare om att se över sin risknivå. Utgångspunkten för min del har varit att risk handlar om sannolikheten att förlora pengar och konsekvensen när man gör det, inte några statistiska begrepp som ska ge en prognos för att värdet kommer att röra sig si eller så mycket framöver.

I en artikel från 2005 som jag snubblade över så skriver Benoit Mandelbrot (japp, fraktalens pappa) och Nassim Nicholas Taleb om hur finansgurus envetet hävdar en vriden bild av begreppet risk. Mandelbrot och Taleb pekar på att aktiekurser inte är normalfördelade, och tar som bevis det relativt stora antal väldigt kraftiga upp- och nedgångar vi varit med om i modern tid. Även om artikeln är fyra år gammal så är det inte svårt att hålla med om hur vanligt förekommande extrema rörelser på marknader är, det har vi sett väldigt mycket av det senaste året. Om aktiekurser inte är normalfördelade så blir det heller inte möjligt att mäta risk i aktieplaceringar med standardavvikelse, vilket ju utgår från en normalfördelning. Författarna råder placeraren att diversifiera så mycket som möjligt, samt att vara mental inställd på att din verkliga risk är betydligt högre än den du förleds att tro på genom diverse finansiella statistikberäkningar. Det är något som många aktiefonder borde ta till sig, inte minst våra kära AP-fonder..!

Det var den engelskspråkiga bloggen Contrarian Investor’s Journal som fick mig att hitta artikeln, och där hittar man också intressanta inlägg om begreppet risk. De har en tid på nacken, men känns högaktuella.

Man får leken tåla, Mats Odell

I en artikel i DN refereras till en utvärdering av AP-fonderna som Finansdepartementet gjort. Finansmarknadsminister Mats Odell riktar kritik mot AP-fonderna, som ju tappade sammanlagt 194 miljarder kr under 2008.

– Det är alldeles tydligt att när det gäller den aktiva förvaltningen är resultatet minst sagt otillfredsställande, sa finansmarknadsminister Mats Odell vid en pressträff på torsdagen.

Men kan det gå på annat sätt med det uppdrag och den inriktning som AP-fonderna har? Läs till exempel lite om regelverket som regeringen beskriver det:

AP-fondernas övergripande mål är att förvalta fondkapitalet på ett sådant sätt att det blir till största möjliga nytta för pensionssystemet. Fonderna ska långsiktigt maximera avkastningen i förhållande till risken i placeringarna. Fonderna ska eftersträva neutralitet mellan generationer i sin placeringsverksamhet. Det innebär bland annat att fondernas risker inte får minimeras på kort sikt om det medför en ökad risk att pensionerna ska påverkas negativt för kommande generationer.

Upp till 70% av de fyra första AP-fondernas kapital får placeras i aktier, där man alltså inte får dra ned risknivån som man vill. Pensionsöverenskommelsen som ledde fram till AP-fonderna har haft orealistiska förväntningar på avkastningar, men så länge börserna utvecklats väl så har man inte klagat. Med ett år som i fjol blir det snabbt kalla fötter, men hur kan det komma som en överraskning att en aktiefond, som en AP-fond huvudsakligen är, kommer att gå dåligt när börsen gör det?

Jag har i tidigare inlägg kritiserat placeringsstrategierna för AP-fonderna och försökt konkret visa på vad lite Onsdagsfonds-regler för att förvalta kapitalet skulle kunna innebära. Snabbt fick jag på huvudet av kommentatorer som på olika sätt menade att jag inte förstod vad jag skrev om och att det är orealistiskt att avyttra de stora aktieinnehaven. Debatten kan följas i inläggen:

• http://onsdagsfonden.wordpress.com/2009/01/15/ap-fonderna-behover-placeringsstrategi/
• http://onsdagsfonden.wordpress.com/2009/01/15/en-onsdags-ap-fond/
• http://onsdagsfonden.wordpress.com/2009/02/03/populisten-thomas-ostros/
• http://onsdagsfonden.wordpress.com/2009/02/03/annu-en-populist/
• http://onsdagsfonden.wordpress.com/2009/02/06/arets-bortforklaring/
• http://onsdagsfonden.wordpress.com/2009/02/09/kapitalforvaltning-och-sunt-fornuft/
• http://onsdagsfonden.wordpress.com/2009/02/11/respekt-forsta-ap-fonden/
• http://onsdagsfonden.wordpress.com/2009/02/20/se-och-lar-ap-fonderna/

 Jag menar fortfarande att det är huvudlöst att låta hundratals miljarder stå på spel för att söka maximal avkastning när man begränsar marknadsurvalet genom att till exempel inte tillåta råvaror och framför allt genom att inte tillämpa riktigt aktiv förvaltning. Det handlar om att kasta ut förlorare och behålla vinnare, inte om att behålla den förlorare som går minst dåligt. Tycker man att det är omöjligt att avyttra aktier när man äger stora poster i börsnoterade företag får man anpassa portföljen och sprida kapitalet över flera börser så att andelen per bolag blir mer lätthanterlig. Sunt placerande bygger på sunt förnuft, och inte en massa mumbo-jumbo om strategisk tillgångsallokering. Trots alla hundratals miljoner i förvaltningsarvoden som AP-fonderna betalat så hade det varit en bättre affär att sätta in allt kapital på till exempel Ikano-banken!

Till sist så tycker jag det är bra att Odell tar tag i debatten om AP-fondernas kostnader. I finansbranschen är ersättningsnivåerna vanligtvis bisarra, man kan ta hur mycket betalt som helst för i grund och botten enkla sysslor. AP-fonderna har alla möjligheter att utmana branschens konservativa dogmer och gå i bräschen för förbättrade ersättningssystem. Tyvärr lyser detta med sin frånvaro och anledningen är densamma som alltid: ”vi måste följa branschens ersättningssystem, annars förlorar vi de bästa medarbetarna”. Med tanke på ett tapp på 194 miljarder under förra året och en förvaltning som sedan starten inte klarat målen är väl frågan om det inte vore bättre med en liten rotation på AP-fondernas kontorskammare.

Hur mycket är trenden?

Är börsen inne i en positiv, negativ eller trendlös rörelse? Ja, det är inte lätt att veta förrän efteråt…  Precis som alla sammanhang man söker förklaringsmodeller för så är aktie- och börskurser absolut enklast att analysera i backspegeln. Men för oss som ska fatta placeringsbeslut gäller det att veta vilken typ av marknad vi arbetar med (eller mot för den delen). Även för den mest inbitne fundamentalanalytiker så är marknadsklimatet en faktor att beakta, om inte annat så för att ge en viss mental förberedelse på att ett värdebaserat köp initialt kan fortsätta att utvecklas negativt.

Men hur avgör man då trenden? Det finns en uppsjö olika indikatorer och algoritmer som glidande medelvärden, MACD, ADX, trendlinjer, titta på kursgrafen etc. Alla har sina för- och nackdelar. Det viktiga är att använda en metod som passar med det sätt du handlar, med din tro på hur marknaderna fungerar och med den ”edge” du bedömer dig ha. En av de mest väsentliga faktorerna är att anpassa bedömningen till ditt tidsperspektiv på tradingen. En daytrader som handlar på minutrörelser och stänger alla positioner innan dagen avslutats har förmodligen rätt lite nytta av ett veckodiagram, men kan utnyttja ett dagsdiagram för att studera den lite mer långsiktiga trenden. För daytradern är alltså långsiktig trend något man mäter på dagsbasis (ibland kanske också på timbasis). För den långsiktige placeraren är minutdiagram helt ointressant, där är det dags- och veckodata, kanske i kombination med månadsdata som ger en god bild av trenden.

Ett vanligt råd är att titta på trenden i olika tidsperspektiv för att få den bästa bilden och också för att öka sannolikheten att man handlar i trendens riktning och därmed ge den bästa förutsättningen för sina positioner. Jag kan hålla med om att det är en nyttig övning, men förleds inte att tro att du får det bästa beslutsunderlaget bara för att du tittat på trenden i två eller tre tidsperspektiv. Alla sätt att mäta trenden innebär manipulering av rent prisdata och introducerar därför brus och eftersläpningar i olika grad. Bara för att ett 20-dagars och ett 20-veckors glidande medelvärde visar samma riktning så innebär det inte att vi har en starkare trend, möjligen att den är mer bekräftad och entydig. Jag har tidigare fallit i fällan att kräva att trenden ska ”peka åt samma håll” i både kort och långt tidsperspektiv. Mina erfarenheter av de övningarna visar tydligt att det är ett ineffektivt filter som lätt får en ur fas med marknaden.

En titt på trenden för OMXS30 i skrivande stund ger lite intressanta grafer. Här mäts trenden med den trendindikator jag använder mig av (Guppy Multiple Moving Averages). Det är ett knippe med glidande medelvärden, absolut inget häftigt med den, men jag gillar sättet den visualiserar trenden och den belyser utvecklingen mellan kort- och långsiktiga aktörer på ett bra sätt.

Pilarna med köp/sälj i diagrammen? Inget mer än en entrysignal lite på skoj, där man tar lång/kort position när trenden vänder till positiv/negativ. Betyder inget utan regler för position sizing och exits, men väcker kanske en del tankar om trendföljande handel.

OMXS30 i dagsdata

Uppåt värre sedan mitten av mars, då den kortsiktige gick in.

OMX i veckodata

Här var det lite mer oklart, trenden är vare sig upp eller ned, utan just det, oklar. Den långsiktige placeraren har inte gått in ännu.

OMXS30 i 5-minutersdata

Hur daytradern tar sina positioner får någon god representant för dem gärna återkomma med!

Vägskäl

Det känns som att finansmarknaderna står inför ett vägskäl efter vårens kraftiga uppgång för aktiebörserna. Antingen så väljer ”marknaden” att fokusera på ljusglimtar om ekonomisk tillfriskning och hopp om tillväxt 2010, eller så kanske vi är på väg in i finanskrisens andra våg, med förnyad oro för balansräkningar och generell instabilitet i det finansiella systemet. Experter i båda läger finns det gott om, och som småsparare är det inte lätt att veta vad man ska tro. För de som suttit med intakt portfölj sedan i somras har våren varit en välkommen återhämtning. Men fortfarande är det långt kvar till de nivåer börsen var uppe i våren 2008. Det är ett konkret bevis på hur förödande kapitalerosion är. En nedgång på 50% kräver en uppgång på 100% för att balanseras. Den 20-procentiga uppgång vi sett för den svenska börsen är en klen tröst i sammanhanget, även om det finns flera aktier som fördubblats i värde, eller mer.

Som jag många gånger tidigare förespråkat är det viktigaste för en aktör på börsen att ha en placeringsstrategi. Att köpa en aktie eller en fond är det enkla, det svåra är att veta hur mycket man ska satsa och vad man gör när kursen rör på sig. Ändå lägger så många det mesta av beslutsfattandet på själva timingen för köpet och säljer av på inte mycket mer än en höft.Med lite enkel riskkontroll och tydliga regler för när man säljer av en aktie eller en fond har man en god förmåga att navigera på det finansiella havet, även när det stormar. Tror man på en kommande uppgång så ska man agera därefter och köpa aktier/fonder, oavsett vad diverse experter och förståsigpåare hävdar. Den ekonomiska intellegientian har vanligtvis bara en sak gemensam, och det är att oftast ha fel i sina förutsägelser. Det beror inte på att de skulle vara mindre intelligenta, utan på systemfelet att ekonomiska modeller och prognosmetoder alltid är pappersverk, där människor, företag och organisationer reduceras till rationella maskiner. Därför kommer prognoser om allt från aktiekurser till räntor och statsfinanser alltid att vara förknippade med låg signifikans. Och därför är det absolut viktigaste att det är du som fattar beslut baserat på hur du analyserar och värderar information.

I tider av osäkerhet så brukar argumentet om långsiktighet dyka upp som ett brev på posten. Och visst, om du inte behöver dina sparade pengar på minst 15-20 år så är det förmodligen en god idé att sätta in pengar i aktiefonder nu, eller fortsätta månadsspara. Men om din placeringshorisont är kortare än så kan en eventuell andra nedgångsfas nu vara förödande för ditt kapital. Då är det väsentligt att du begränsar din risk, gör dig av med förlorare och behåller vinnare. Det är aktiv förvaltning på riktigt. Att delta i gissningstävlingen om börsen ska upp eller ned kan vara roligt, men för att förvalta dina sparade slantar är det en väldigt riskfylld metod.

DN ställer fel fråga

Hasse Eriksson försöker i en artikel i DN ge småspararen råd om hur man ska agera på börsen som småsparare. Han ställer i ingressen frågan ”när är det egentligen rätt tid att börja köpa aktier?”. Men det är fel fråga! Svaren på frågorna om vad man ska köpa, för hur mycket, vad man vill riskera och hur mycket man vill tjäna är betydligt viktigare. Att man inte ska satsa pengar som man kan komma att behöva inom kort eller hoppas på snabba klipp på några månader är lättare att hålla med Eriksson om, men det är ju rätt självklara principer. Varför man ska ha minst tre och gärna fem års tidshorisont är dock svårare att förstå. Den som köpte aktier för fem år sedan, när OMXS30 stod i drygt 700, har fått en klen värdeökning, även om man räknar in utdelningar. Prickade man botten i november 2002 har man gjort en fin affär, men köpte man i maj 2001 när man trodde att raset måste vara avklarat har man fortfarande en bit kvar till ingångsnivån på knappt 900.

Valet av tidshorisont är ointressant annat som en faktor när man designar sin placeringsstrategi. Undantaget är för sparande på mer än 20 års sikt, för då blir det allt mindre inverkan av börsnedgångar på den totala avkastningen. Men för oss vanliga småsparare som siktar på att placera med god avkastning och vill ta ut pengar inom 1-10 år så är det viktigaste riskkontroll och besluten om hur mycket man satsar samt när man ska sälja.

Ett konkret exampel. Har du 50.000 kr du vill satsa i aktier idag, avgör först om du vill placera i index eller i en egen portfölj av bolag. Sedan sätter du en stoploss för varje position du tar. Avståndet mellan din ingångskurs och stoplossen är din risk per aktie. För att styra din totala risk kan du säga att du max riskerar 1% av ditt kapital per position. Då kan du köpa ett antal aktier enligt 0,01*50.000 / (ingångskurs-stoploss). Då har du på ett professionellt sätt gjort en riskbaserad position sizing. Använd sedan en regel för när du ska ta hem vinsten. Med fördel kan du tillämpa en glidande stoploss, som alltså följer kursen uppåt, men annars står still. För en långsiktig placeringsstrategi är det en utmärkt och enkel väg att sätta stoploss som 25% av ingångskursen. Backar en aktie under 75 kr från att du köpte in den på 100 kr så säljer du. Skulle kursen fördubblas på ett par år (trevligt!) så blir din stoploss 150 kr. Rekylerar kursen under 150 kr så säljer du av aktierna och tar hem en trevlig vinst.

Men om kursen fortsätter uppåt efter en rekyl? Bara trevligt, det går ju alltid att köpa in aktien igen, och det blir lättare när du säkrat tidigare vinster.

Men när ska jag köpa då? När din analys så säger. Kanske gör du en egen värdering, kanske följer du något aktieorakel. En del använder matematiska algoritmer som köpbeslut, andra använder magkänslan. Oavsett vilket så är det viktigaste hur du hanterar aktierna när du väl köpt dem. Men, en erfarenhet som inte minst jag gjort, är att beslutet om att köpa måste vara i harmoni med besluten om hur mycket man ska satsa, hur mycket man ska riskera och när man ska sälja. Om du har en långsiktig inriktning, där du är beredd att vänta ut en uppgång under ett eller flera år, så ska du inte ha snäva stoplossar som stoppar ut dig efter en veckas nedgång. Dessutom måste du satsa tillräckligt mycket för att få god nytta av en uppgång, alternativt fylla på din position vartefter kursen stiger. Du måste också ge vinsterna gott om utrymme att växa och inte ta hem dem för tidigt.

Förlita dig inte på den historiska avkastningen som Hasse Eriksson och många andra framhåller som argument för långsiktigt sparande. I den ”sanningen” gömmer sig ett otal perioder av riktigt usel utveckling, precis som väldig god. Vill du verkligen låta slumpen styra hur utfallet av dina placeringar ska bli? Med en genomtänkt placeringsstrategi har du en mycket god kompass som småsparare på det stormiga finansiella havet.

Vad är en god fond?

Läser i Dagens Nyheter att Stefan Krook, grundaren av Glocalnet och God El, startat upp fondbolaget God Fond. Konceptet är att bedriva en aktiefond och skänka vinsten till välgörenhet. Det är ett vällovligt syfte, men man kan ju lika gärna skänka sina pengar direkt utan att ta omvägen via ett bolag. Krook motiverar sig så här:

”De pengar som skänks är de som i ett ”vanligt” bolag hade gått till aktieägarna. Ingenting, frånsett en relativt låg förvaltningsavgift, tas från själva fondens avkastning.

- Det är inte spararens pengar, utan det som i vanliga fall hade varit bankens pengar.”

Men om jag köper andelar för 10.000 kr i en fond så menar jag nog att det är mina pengar. Att fondbolag i gemen ser det som sin egen inkomstgenerator som man mjölkar förvaltningsintäkter från oavsett utveckling är ett eländigt systemfel i branschen. Jag tycker att tanken om välgörenhet är riktigt bra, men i begreppet god fond borde man också kunna rymma mer respekt och ödmjukhet för andelsägarna.

Med en förvaltningsavgift på 0,85% och en inriktning på att vara ett fond-i-fond-bolag så har God Fond tyvärr lagt grunden för kapitaldränering. För även om de fonder man köper är billiga indexfonder så kommer den totala kostnaden att utgöra en andel av insatta medel som över tiden kommer att bli högst påtaglig. Man anammar också utan att tveka den ohemula principen om fast förvaltningsarvode oavsett utveckling eller fondkapital. Enligt artikeln krävs det 500 miljoner i kapital för att gå runt. Då drar man alltså in 4,25 miljoner per år i förvaltningsintäkt, och det är inte så mycket att säga om. Men i takt med att fondkapitalet ökar kommer intäkterna att göra det och snart kommer man att kunna betala väldigt mycket i välgörenhet om man inte sänker fondavgiften.

Det är också tråkigt att God Fond låst sig till att vara en aktiefond. Ännu ett alternativ som kan gå jättebra när börsen går upp, men som utsätter kapitalet för full risk och gör det vanskligt att placera i för den som inte har extremt lång tidshorisont. Man behöver inte anamma principen om en avancerad hedgefond för att skapa absolut avkastning och vara aktsam om sitt kapital. Det räcker så bra med konceptet att avstå börsplaceringar i tider av negativ börs och vice versa. Det hade gett en extra dimension åt begreppet god fond.

Jag är en varm anhängare av att få betalt för prestation, och då ska det handla om att man skapat vinster för andra. Inte för att man lyckades slå något enskilt sektorindex eller gick bättre än andra förlorare, när resultatet ändå var negativt. Det är en föraktlig konstruktion i finansindustrin, oavsett om det tillämpas i AP-fonder, AMF, Seb Trygg Liv Gamla, Skandia Liv, AIG eller andra företag som varit på tapeten de senaste dagarna. I ett normalt företag kan man få bonus om resultatet överstiger en viss nivå, om man kapat ledtider eller på andra sätt gjort en insats som gör att slutresultatet blir positivt. Det är endast i mäklar- och finansbranschen som man får bonus för att man gått mindre dåligt än en konkurrent trots att man fortfarande gjort förlust. Bonus är ett bra verktyg för att uppmuntra ansträngningar och prestationer, och stärka gruppkänslan. Men den ska konstrueras med sunt förnuft, vilket det ofta finns gott om på små och medelstora företag. Jag är övertygad om att Veckans Affärsers Cecilia Aronsson kan få mängder av exempel på goda bonusar därifrån. Men i takt med storleken verkar det sunda förnuftet föra en allt mer tynande tillvaro, särskilt i de stora finans- och mäklarhusen. Det blir en ond cirkel, där dåliga exempel tas som förebild för andra att haka på ännu mer förvirrade konstruktioner. Så får vi en ersättningskarusell där styrelser och nyckelpersoner, som lider av svårartad inavel, tävlar om att ge varandra de mest bisarra förmånliga avtal och bonusar, allt med motiveringen att det alltid finns någon annan som har det bättre.

Med ett förvaltningsarvode om 20% av uppnådd avkastning får man en bra fördelning mellan insats och belöning. Den fasta avgiften ska i mina ögon vara 0%. Vill man säkerställa kostnadstäckning ska man göra det genom ett normalt, affärsmässigt påslag på sina kostnader. Det är dags att låta förvaltningsavgiften spegla de verkliga kostnaderna istället för att hålla kvar vid de Stureplansberäknade procentsatserna. Självklart kan även en modell med vinstprovision innebära att intäkterna blir för stora sett till kapitalet, men då är det ju bara att dela ut överskottet till andelsägarna. För att klara av ett kommande sämre år ska man förstås först reservera kapital i någon form av balansfond. Att ha en mekanism för extra goda syften möter heller inget hinder, till exempel kan 1% av uppnådd vinst skänkas till välgörenhet.

VA-utmaningen: första uppföljningen

Som ni kanske noterat så driver jag en utmaning mot Veckans Affärers portföljförslag, som publicerades i december.  Tanken är att på ett lekfullt sätt visa vad riskhantering i form av stoploss, vinstexits och position sizing kan bidra med i en långsiktigt aktieportfölj. Det har ännu inte gått mer än tre månader sedan portföljerna och utmaningen startade. Utvecklingen har dock varit dramatisk med en fortsatt turbulent tid på börsen där OMXS30 har backat med -9,6% sedan starten. VA:s låg- och medelriskportföljer har klarat sig hyggligt i jämförelse, medan högriskportföljen har utvecklats till en riktigt rysare med -30%.

Onsdagsvarianterna av portföljerna har alla slagit VA-portföljerna, vilket de förstås ska göra när kurserna backat. Jag investerade ju bara hälften av kapitalet i aktierna och satte andra halvan i räntefond. Men det är ändå påtagligt vilken skillnad det blivit för högriskfonderna, där onsdagsfonden begränsat nedgången till -9%. Huvudorsaken är disciplinerat användande av stop loss, där jag avyttrat aktier som backat mer än tillåtet. Den minnesgode kommer ihåg att jag använder stop loss 25% från ingångkurs och låter den sedan glida med kursen.

Det är ett väldigt tydligt exempel på hur riskhantering kan skydda kapitalet när marknaden går en emot.  Naturligtvis kommer onsdagsportföljerna att halka efter till att börja med om/när kurserna stiger. Men det är en viss uppförsbacke att starta från -30% jämfört med -9%. Onsdagsportföljerna har också möjlighet att återköpa aktierna när en positiv trend etablerats. Att placera mer när utvecklingen går en i händerna är en god anti-Martingalestrategi till skillnad från att satsa tyngre ju sämre det går.

På tre månaders utveckling ska man naturligtvis inte dra för stora växlar. Veckans Affärer förefaller ändå ha fått lite kalla fötter av den brutala nedgången för högriskportföljen, och har nyligen lanserat en ny VA-portfölj med aktiv förvaltning. Här ska aktier säljas när en viss vinst uppnåtts eller när kurserna går för mycket i fel riktning.  VA anstränger sig för att framhålla att det är långsiktighet som gäller och att man naturligtvis inte ska blanka. Som om det skulle finnas något motsatsförhållande mellan långsiktighet och aktiv förvaltning, men en del har ju den åsikten att så fort man avyttrat en position så har man förlorat sin långsiktiga inriktning. Vad långsiktigheten isolerat ska nytta till är inte så lätt att få svar på av förespråkarna, mer än att ”aktier alltid går upp på sikt” eller att ”spekulation är fult”. Säg det till den som investerade 100.000 för tio år sedan och idag fått se värdet backa eller i bästa fall stått still tack vare utdelningar och bra aktieval. Precis som vilken spekulant som helst är nog denne placerare besviken över den uteblivna värdetillväxten.

Det ska bli spännande att följa Veckans Affärers aktiva portfölj. Det har ju börjat bra och portföljen slår index rejält, vilket är det utsatta målet. Så länge man avhänder sig möjligheten att agera i tider av negativ trend så är det svårt att nå absolut avkastning. Rubrikmässigt har den aktiva portföljen förståeligt nog varit mer attraktiv att följa upp än det famösa valet av Swedbank, WSIB och MTG.  Tråkigt nog berör portföljbeskrivningen inte med ett ord position sizing, alltså hur mycket som satsas i varje aktie. Det hade varit en extra krydda att diskutera och följa upp. Angenämt hade också varit att få regelverk och nivåer för stop loss och vinstexits tydligt redovisade , det hade gjort portföljen  mer transparent och lätt att följa, analysera och tillämpa.

Se och lär, AP-fonderna!

Jag behöver inte skriva mer om de enorma värdeminskningar som AP-fonderna har gått igenom under 2008 (med eller utan kreativ bokföring, Kerstin Hessius!). Omfattningen står klar för var och envar som läser dags- och affärspress med någorlunda frekvens. Idag spetsas utvecklingen till när ersättningskulturen inom finanseliten ska tryckas förbi statliga regler. I tidigare inlägg har jag starkt kritiserat AP-fondernas förvaltning, och stött på en hel del mothugg från personer som anser att jag inte förstår och/eller kan vad jag pratar om, och att det är omöjligt att aktivt förvalta så stort kapital som AP-fonderna hanterar. Istället för egna ytterligare motargument väljer jag idag att lyfta fram ett lysande exempel, SPP.

I SvD för några dagar sedan varnar SPP:s nya VD Sara McPhee för en livbolagskris. Det är en viktig iakttagelse som förtjänar diskussion. Men jag fokuserar här på SPP:s resultat för 2008 som nämns i artikeln:

”SPP har ett bra år bakom sig – om det nu går att använda ett sådant ­uttryck för ett år som av många ­beskrivs som ett av de värsta i finansbranschens historia. Stockholms­börsen slutade på minus 42 procent, sämst hittills.

SPP lyckades under de här omständig­heterna ge sina nästan 700 000 kunder med premiebaserade pensionslösningar en totalavkastning på cirka 3 procent. Den mindre gruppen av 40 000 kunder med förmånsbaserade lösningar fick 0,6 procents avkast­ning.”

SPP förvaltar enligt artikeln 158 miljarder. Man lyckades dra ned aktieandelen från 40% i början av 2008 till 5% i dagsläget. Tack vare förvaltningsmodellen har man skyddat sitt kapital och använt det effektivt, till glädje för sina kunder. Hemligheten? Läs vad Sara McPhee säger:

”– SPP har en förvaltningsmodell som utgår från ”the trend is your friend”, säger hon på modersmålet. ”

 Bevisligen går det att aktivt förvalta en portfölj på många miljarder!  Jag tycker att regeringen allvarligt ska fundera på att lägga ut AP-fondernas förvaltning till SPP!